tjugotreminuter

Namn: Amanda Sollén.

Ögonfärg: Grågrönbruna typ.

Spelar du något instrument: Mungiga hehehe.

Din första tanke på morgonen: Bara tio minuter till.

Var befinner du dig nu: I min säng.

Biter du på naglarna: Bara när jag är nervös.

Vad har du för färg på kalsongerna/trosorna?: Vita.

Har du något husdjur? Hundar.

Är du oskuld? Nej

Är du singel? Oui

Vad är du rädd för? Björnar,

McDonalds eller Burger King? Burger King.

Din första kärlek? Mat.

Vill du ha barn? Japp, minst 50 stycken.

Har du haft en trekant? Nje.

Vad sover du i? Olika.

Har du haft sex den senaste månaden? -

Vad gör du om fem år? Bor i stockholm eller v-ås.

Vad lever du på? Sushi.

Hur svarar du i mobilen? Beror på vem som ringer.

Favoritmat? Sushi,pappas curryräkor, pannkakor,fetaostpaj,kräftor,morfars torsk,klaras mat,saras mat. Svårt att välja.

Sov du ensam inatt? Japp.

Har du haft sex på en offentlig plats? Ja.

Vågar du skrika åt dina föräldrar? Japp.

Hur många syskon har du? 6 stycken.

Vem såg dig naken senast? Jag.

Hur många vänner har du? 488 enligt FB.

-"När jag var tillsammans med min första pojkvän hände det att vi tittade på varandra och fick tårar i ögonen för att vi älskade varandra så mycket. Vi behövde inte säga ett ord, göra en rörelse, försöka förklara. Ibland räckte det med att vi bara tittade på varandra för att kroppen skulle fyllas med så mycket kärlek att tårarna ville komma. Det var så starkt att kroppen fysiskt behövde uttrycka sig i de känslorna. Jag kan än idag inte förklara dem i ord.

På min 18-års natt var jag med om min första panikångestattack. Jag höll mig över hjärtat och skrek. Aj aj aj skrek jag. Kommer ihåg känslan av att vara så fruktansvärt fascinerad över denna ofattbara smärta. Har ni aldrig haft panikångest kan ni inte förstå. Har ni haft det förstår ni precis. När psykisk smärta är så stark att den övergår till fysisk.

Jag smsade min lillebror igår kväll när vi avslutat en trevlig middag och några flaskor vin här i Paris. Jag älskar dig brorsan skrev jag. Efter en minut fick jag svar, jag älskar dig också stod det. Finns ingen människa i hela världen, ingen, som jag älskar så mycket som min bror.

Exakt 30 dagar efter jag och mitt ex gjorde slut går jag förbi honom i Östermalms tunnelbana. Jag hade aldrig väntat mig att gå förbi honom där den dagen. Jag var på väg till NK för att luncha med Lin. Efter gick jag raka vägen till Systemet och köpte två flaskor vin efter att ha smsat hela min telefonbok och insett att alla jobbade, såklart alla gjorde, det var en onsdageftermiddag. Jag gick hem och drack upp båda två medan jag låg på mitt köksgolv och skrek av smärta. Jag kunde inte förstå hur det kunde göra så ont. Jag såg honom bara i en sekund. Jag har aldrig varit så oförestående för känslor, hur starka och okontrollerbara de verkligen är. Efter två timmar trodde jag att jag skulle dö. Jag pressade naglarna mot trägolvet och skrek. Tillslut smsade jag Dasha och skrev exakt såhär ”Du måste komma hit. Jag tror jag kommer dö. Dasha, jag tror jag kommer dö.”. Hon kom såklart på en gång. Men jag hann kräkas ner min toalett och däcka på mitt golv på de tjugo minuterna de tog innan hon var där. Klockan var 17.00  en onsdageftermiddag. När jag vaknade och såg mig själv i spegeln började jag gråta. Jag har aldrig sett mig själv så olycklig i hela mitt liv. Det gjorde så ont att se mig så långt nere. Det var min mörkaste tid någonsin. Det var en tragisk syn.

Men hur ska jag någonsin kunna uppskatta så enkla tillfällen som en söndagsmiddag med mina vänner eller ett sms från min mamma eller en blick från någon om jag inte har varit så ledsen. Hur ska jag då kunna finna så mycket lycka i allt det andra om jag inte har upplevt något som verkligen, alltså verkligen rört om mig. Skadat mig. Man måste ha velat dö någon gång om man ska kunna älska livet. Jag är glad att jag mått som jag gjort för annars hade jag aldrig uppskattat tillfällen och människor så mycket som jag gör. Jag hade aldrig älskat att gå till mitt jobb varje morgon om det inte vore för att jag tidigare inte haft ett jobb att gå till. Jag hade aldrig uppskattat att skratta hjärtligt om det inte vore för att jag gråtit hjärtligt. Jag hade aldrig uppskattat när någon är fin mot mig om jag aldrig upplevt tillfällen där någon inte varit det.

Så jag är glad och jag är tacksam för allt jag någonsin har fått känna. Till och med de tillfällen jag inte velat leva på grund av obeskrivlig, oförklarligt stark smärta. För de har fått mig att verkligen kunna känna sann glädje. Jag älskar ärligt och innerligt.

Och det är därför jag har en stark kärlek till att känna. För utan att verkligen känna är jag inte jag."

-Michaela Forni

Ett år sedan. Japp. Ungefär exakt ett år sedan jag knappt visste vem du var. Då jag i hemlighet skrev ditt namn längst bak i skolböckerna för jag tänkte att det kanske skulle ge tur. För jag visste att du var min person. Innan det ens hade blivit vi. Ett år minus en vecka du skrev att du var kär i mig. Innan vi ens kände varandra. Du visste nog också. För vi hade sett den nya harry potter filmen tillsammans. Och jag var så himla nervös och glad under hela filmen. Och jag visste inte vad kärlek var. Först nu efter. Ett år senare. Efter att vi hunnit bli ett sedan två igen. Nu vet jag. Att det var nog kärlek vi hade. Jag vet det nu. Ett år försent. Men det är nog aldrig försent egentligen. Inte med oss två. Du vet det bara inte än. Snart kanske. Ja då vet du.